Nydelige små tekster i hverdagen: thesecrethistory.tumblr.com

Raptus

Skriverier overalt, på rosa Post-Its, i skrivebøker, i marger, bakpå kvitteringer, i kalenderen, på baksiden av utskrifter og kopier, i dokumenter lagret pent i mapper på en harddisk, på papirbiter strødd i ymse hauger som en gang må sorteres, på håndbak og håndledd og armer, på gule Post-Its, på visittkort, på servietter, i pensumbøker, i andre bøker, i skjul og i halvskjul, avskrifter og egne komposisjoner, for andres øyne og bare for egne, møter mellom sannhet og fiksjon, tysk og norsk og engelsk, erfaringer og mål, opplevelser og tanker og ønsker, fortid og fremtid; alt henger sammen kun fordi samme hånd har ført pennen, og kanskje, bare kanskje kan noen løsrevne biter vise seg å henge sammen enda litt mer og bli til en helhet større en summen av delene.

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                                och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
                                och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,

Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                                som skapar världen.

Hentet fra För trädets skull av Karin Boye

Det er sommer, det er sol, det er eksamen...

Siste innspurt før ferien krever stort bord, stor ordbok og store vinduer.

Noen ganger hadde det vært så fint å kunne flere språk...

For eksempel fransk, så man kanskje kunne forstått hvorfor de som har oversatt pensumtekster til engelsk har gjort de valgene de har med begreper. Eller spansk, for å forstå dette, skrevet av en meksikansk nonne, Juana Inéz de la Cruz:

Sonett 167

Feliciano me adora y le aborrezco;
Lisardo me aborrece y yo le adoro;
por quien no me apetece ingrato, lloro,
y al que me llora tierno, no apetezco.

A quien más me desdora, el alma ofrezco;
a quien me ofrece víctimas, desdoro;
desprecio al que enriquece mi decoro,
y al que le hace desprecios, enriquezco.

Si con mi ofensa al uno reconvergo,
me recoviene el otro a mí, ofendido;
y a padecer de todos modos vengo,

pues ambos atormentan mi sentido:
aquéste, con pedir lo que no tengo;
y aquél, con no tener lo que le pido.

Men behovet for å lese originalen blir alltid mindre når en kan lese det i Åse-Marie Nesse sin gjendiktning (1971):

Sonett

Feliciano elskar meg, eg hatar han som pesten.
Licardo hatar meg, eg elskar berre han.
Mitt hjarta bankar heitt for ein som aldri brann,
men eg er kald mot han med varme under vesten.

Han som foraktar meg, eg byd meg fram til, nesten.
Og han som byd meg alt, foraktar eg som mann.
Eg vanvørder den sjel mi likesæle vann;
min vørdnad gir eg han som aldri kom til festen.

Om eg nå hemner meg i harme på den siste,
så hemner seg vel hin for augnekasta mine.
For det å ikkje få, er verre enn å miste.

Men begge mine menn gir grunn til stadig pine:
den eine bed om det eg ikkje lenger har,
den andre seier nei før eg har bedt om svar.

PS: Til de som måtte tro det bare er sanger man kan få på hjernen: det går helt fint med dikt også. Og brakstarten på dette gjør det til en gjenganger.

Jeg er det dikt

Jeg er det dikt som ingen skrev.
Jeg er det alltid brente brev.

Jeg er den ubetrådte sti
og tonen uten melodi.

Jeg er den stumme leppes bønn.
Jeg er en ufødt kvinnes sønn,

en streng som ingen hånd har spent,
et bål som aldri er blitt tent.

Vekk meg! Forløs meg! Løft meg opp
av jord og berg, av ånd og kropp!

Men intet svarer når jeg ber.
Jeg er de ting som aldri skjer.

Inger Hagerup

Livet er herlig!

Jeg har brukt store deler av dagen min på å vandre rundt i Oslo by med sol i fjeset - sammen med omtrent hele resten av befolkningen. Tatt en kaffe med en venn. Kjøpt en ny bok. Spist pinne-is (kanskje årets første, til og med?). Jeg begynner å lure på om ikke "vår" er mer en sinnstilstand enn en sesong? Eller i hvert fall har en like viktig funksjon som mental innstilling som livgivende årstid...

Uansett, snublet over en liten godsak for alle dager man vil unne seg et lite smil:

little things
All the simple things we should appreciate
http://just-littlethings.tumblr.com/

Oppe, nede eller et sted i mellom - her får man øynene opp for alle de små tingene som gjør dagen litt bedre =)

Smil!